Klicka här för att läsa min artikel på ledarsidorna.se

Det har efter valet gått tre månader, och efter lika många sonderingar är det ännu inte något självklart politiskt block som styr vårt land. Det råder knappast någon tvekan om att det politiska landskapet håller på att målas om i Sverige, liksom runt om i övriga världen. Den ”kaos-fas” vi just nu befinner oss i skulle kunna förstås utifrån vetenskapshistorikern Thomas Kuhns berömda teori om paradigmskifte. Teorin kan även erbjuda en viss prognos över vad vi har att vänta.

Kanske nådde det nuvarande politiska paradigmet sin kulmen2014 då Reinfeldt talade till folket om att ”öppna era hjärtan!” I ett slagförändrades den politiska debatten från att ha handlat om välfärd till att handla om migration. Reinfeldt yttrade, som respekterad statsminister och därmed tung auktoritet, att vi inte skulle ha råd med så mycket annat än migration under en lång tid framöver. Därmed satte han normen och agendan för vad som skulle uppfattas som rätt och fel i den kommande politiska debatten. Dessa ord blev nu ett axiom för paradigmet och kunde även ses som ett bokslut över de två Reinfeldt-regeringarna.

Normer kan dock påverka människors beteende och därmed samhällsutvecklingen, endast om de flesta bekräftar normen. Inom socialpsykologin finns fenomenet ”Informative social influence” vilket innebär att människor följer auktoritetsfigurers åsikter och beteende för att de tror att auktoriteten sitter inne med den rätta kunskapen. Det kan för många vara betydligt mer bekvämt att följa redan färdiga sociala scheman än att söka efter fakta och sedan forma sina egna åsikter.  

 Att agera i enlighet med rådande ordning och bekräfta paradigmets axiom kan även vara överlevnadsstrategier för individen, vilka kan beskrivas med fenomenet ”normativt socialt inflytande”. Det innebär att vi ger vårt stöd till de normer och värderingar som gör oss accepterade av andra. Därmed undviker vi också att bli bortstötta.

Att bekräfta ordningen i det rådande paradigmet eller att lyda en auktoritetsfigur är per se varken bra eller dåligt. Utan viss form av lydnad eller konformitet i samhället skulle kaos uppstå. Ett modernt och ”högt utvecklat” samhälle är uppbyggt på att folket agerar i enlighet med lagar och normer. Vi har i Sverige sedan barnsben lärt oss att lyda lärare, föräldrar och andra auktoriteter. Vi har lärt oss att stå i kö och att komma i tid. Om vi sa något avvikande som barn blev vi oftast tillrättavisade och uppmanade att anpassa oss till den rådande ordningen. 

Ett paradigm stöter till slut på anomalier som inte låter sig lösas med rådande politik

Ett paradigm och dess ordning stöter dock till slut på problem som inte låter sig lösas inom ramen för de antaganden som råder inom paradigmet. Överfört till den nutida situationen kan uppkomna problem inte lösas genom att fortsätta med den inställning och politik som förts hittills. Denna typ av problem kallar Kuhn ”anomalier”, medan svenska politiker har valt att tala om”utmaningar”. I det nuvarande paradigmet har det dykt upp anomalier såsom kostnader för migrationen, identitetspolitiska förvirringar, islamism, terrorism, klanstrukturer och hedersrelaterat våld.

De som först påtalade dessa anomalier blev inte sällan betraktade som obekväma dissidenter. Eftersom det enligt forskningen ibland bara krävs en enda dissident för att bryta konformiteten hos en population, är det viktigt att dissidenterna blir nedtystade eller i alla fall förklarade som mindre vetande.  De kan bli kallade populister, konspirationsteoretiker eller andra epitet – och även bli utstötta för att statuera exempel på vad som händer när ordningen i paradigmet ifrågasätts. Anomalierna kan därmed temporärt skjutas åt sidan och negligeras – men efter hand, när de blir alltför påtagliga är de till slut omöjliga att bortse från.

Efter kaos-fasen väl inletts, finns ingen återvändo – paradigmets öde är beseglat.

Ledande politiker blir därmed tvungna att koncentrera sig på de oundvikliga anomalierna. Några av dessa är av sådan karaktär att de inte går att lösa inom ramen för paradigmets grundläggande antaganden. När politiker och debattörer inser detta hamnar paradigmet i kris. Den rådande ordningen i paradigmet börjar då ifrågasättas, eftersom den inte längre kan förklara och komma till rätta med centrala företeelser i samhället. I det här läget uppstår en kamp mellan dem som vill bryta sig ur paradigmet och dem som vill bevara det. På detta stadium är dock enligt Kuhn paradigmets öde redan beseglat. Det kommer att överges, vilket sker genom en revolution.

I detta skede finns inte längre ett rådande paradigm och politiken befinner sig i ett kaotiskt läge där olika möjliga paradigm tävlar om att bli det nya dominerande. Det är här vi står idag utan ny svensk regering och med en allians i spillror. Får vi tro Kuhns teorier bör ett paradigmskifte vara i sikte.

Att en sådan vändpunkt skulle kunna innebära obehagligheter är inte helt osannolikt. Det kostar på att leva alltför länge i blindo och ignorera växande anomalier. Vi kan se vad som har börjat ske i Frankrike nu, med de ”gula västarna”. När ”vanligt folk” börjar känna av konsekvenserna av förd politik, växer en opposition mot rådande ordning och det letas efter nya auktoriteter att följa, som tar folkets oro för anomalierna på allvar.

”Kaos-fasen” kan bli mindre dramatisk i Sverige, men vem vet vad vi har att vänta när ”kampen om de begränsade resurserna” hårdnar. Att en vändpunkt kan innebära en brytning med höger-vänster-skalan har vi redan sett tecken på. Kanske krävs det att ett par partier ska åka ur riksdagen vid det extraval som tycks komma allt närmare, för att skiftet ska inledas och därmed ta oss in i ett nytt politiskt paradigm.

Erika Ohlsson